Rehellisyyttä Raaseporin kieliohjelmaan

Raaseporin suomenkielisiin kouluihin ajetaan RKP:n johdolla (Filip Björklöf & Tina Nykänen, EU 26.6.) kieliohjelmaa, jossa kaikilla olisi ensimmäisellä luokalla pakollinen A1-ruotsi. Kun he lisäksi esittävät, että A1-englannin heikkoutena on, että sen lukijoista vain 40% valitsee A2-ruotsin, lienee kieliohjelman taustat vihdoin avoimesti esillä: Kieliohjelma onkin puhdas ruotsinkielen ohjelma.

Ohjelmaa yritetään tukea tilastoilla: Koska A1-ruotsin lukijoista 90% ottaa A2-englannin, mutta A1-englannin lukijoista vain 40% valitsee A2-ruotsin, osoittaa tämä Björklöfin mukaan, että aikainen ruotsin opiskelu olisi erityisen hyväksi kielitaidon kasvattamiselle. Johtopäätös on kuitenkin virheellinen. Totuudenmukaisempi johtopäätös on, että 60% valintamahdollisuuden omanneista ei halunnut valita A2-ruotsia. Tämä fakta ei pakollisella A1-ruotsilla parane, eikä sillä paranneta ruotsinkielen asemaa. Varsinkin kun ainut - ja täysin käsittämätön - argumentti näyttää olevan muotoa: koska A2-ruotsin valitsee vain 40%, tulee ruotsista tehdä kaikille pakollinen A1-kieli!

A1-ruotsin lukijoille puolestaan A2-englannin ottaminen on käytännössä pakko, jos aikoo nykymaailmassa pärjätä. Osa heistä saattaisi toki valita jo A1-englannin, jos se olisi mahdollista (Tammisaaressa se ei ole). Pakkoruotsimallin esitetään myös olevan hyvä tuki toisen kotikielen kehitykselle niille kaksikielisille perheille, joissa käytetään pääasiassa vain yhtä kieltä kotona. Suomenkielisellä puolella näitä lapsia vain on hyvin vähän ja asia olisi järkevämpää hoitaa valinnaisuuden kautta.

Vaihtoehtomallia Björklöf moittii siitä, ettei se ”loisi täydellistä valinnanvapautta”, vaikka hänen ajamassaan mallissa valinnanvapautta ei ole lainkaan! Olennaista kuitenkin on, että vaikka kielivaihtoehdot sijoittuisivat eri kouluihin, on aina mahdollista valita koulu, jossa haluttu kieli on tarjolla. Kun Björklöf esittää, että kaksikielisessä ympäristössä on tärkeää ymmärtää toisiaan, tulisi myös ymmärtää laajemmin erilaisia tarpeita eikä keskittyä vain ruotsinkielen asemaan.

Björklöf sortuu valitettavasti myös älylliseen epärehellisyyteen lähtiessään leimaamaan vastapuolta poliittisten pisteiden metsästäjäksi. Minusta politiikassa ei ole kysymys irtopisteistä, vaan vastuullisten päätösten tekemisestä. Nämä päätökset koskevat monia lapsia ja niillä on laajat taloudellisetkin seuraukset sisään- ja ulosmuuttoa ajatellen. Raaseporin kieliohjelmaa ei tule viedä eteenpäin olemattomin perustein tai fanaattisin asentein.

 Miikka Soivio

Raaseporin Kokoomus, pj

Ansvarsfullhet i Raseborgs språkpolitik

Med SFP (Filip Björklöf & Tina Nykänen, VN 25.6) i spetsen strävar man att i Raseborgs finskspråkiga skolor inför ett språkprogram där alla från första klass skulle läsa obligatorisk A1-svenska.  Då de dessutom framkastar att A1-engelskans svaghet är att blott 40% av de som läser språket väljer A2-svenska, så står språkprogrammets syften i öppen dager: Språkprogrammmet är ett rent svenskt program.

Programmet försöker man stötta med statistik: Emedan 90% av de som läser A1-svenska tar A2-engelska, men av att de som läser A1-engelska väljer blott 40%  A2-svenska visar enligt Björklöv att tidiga studier i svenska vore synnerligen viktiga för att befrämja inlärningen av språk. Slutsatsen är tyvärr fel. En sanningsenligare slutsats är att av de som hade valmöjlighet önskade 60% att inte välja A2-svenska. Detta faktum förbättras inte med en obligatorisk svenska lika litet som det kan förbättra det svenska språkets ställning. I synnerhet då det enda - och helt obegripliga - argumentet synes vara av typen: då A2-svenska väljs av 40% borde svenskan göras till ett för alla obligatoriskt A1-språk.

De som i sin tur läser A1-svenska är i praktiken tvugna att ta A2-engelska för att klara sig nuförtiden. En del av dem skulle förvisso redan välja A1-engelska om det vore möjligt (vilket det inte är i Ekenäs). Modellen med tvångssvenska presenteras också som ett gott stöd för utvecklingen av ett andra hemspråk i tvåspråkiga familjer där det ena språket huvudskligen används i hemmet. På den finskspråkiga sidan finns det endast ett fåtal sådana barn och frågan löses troligtvis bäst genom valfrihet.

 Den alternativa modellen kritiseras av Björklöv därför att den inte skulle "ge fullständig valfrihet”, fastän valfrihet saknas totalt i den modell som han föreslår! Det väsentlig är dock att fastän språkalternativen finns i olika skolor, så är det alltid möjlig att välja en sådan skola där det önskade språket finns att tillgå. Då Björklöv framhåller att det i en tvåspråkig miljö är viktigt att förstä varandra, borde man också förstå olika behov i en vidare bemärkelse och inte enbart koncentrera sig på det svenska språkets ställning.

 Tyvärr förfaller Björklöf också till en intellektuel oärlighet när han börjar stämpla motparten för fiske av politiska poäng. Enligt min uppfattning är det i politiken inte fråga om lösa poäng utan fråga om att göra ansvarsfulla beslut. Dessa belut berör många barn och de har stora ekonomiska verkningar om man beaktar in- och utflyttningen. Raseborgs språkprogram skall inte föras vidare baserat på obefintliga grunder och fanatiska åsikter.

Miikka Soivio

Samlingspartiet i Raseborg, ordförande
Medlem av Samlingspartiets förbundsfullmäktige