Raaseporin kieliohjelma - RKP:llä sekä perustelut että roolit sekaisin?

 

Lieneekö RKP:n motto Raaseporissa?

RKP syyttää sivistyslautakunnan puheenjohtaja Filip Björklöfin johdolla Kokoomusta kielipolitiikasta (EU 12.6.) – ja ampuu pahasti ohi. Raaseporin Kokoomus on omalla esityksellään tukemassa alueen kaksikielisyyttä ja mahdollisuuksia aloittaa toinen kotimainen 1. luokalla (EU 8.6.). Kokoomus katsoo kuitenkin asiaa laajemmin kuin kielipuolueena tunnettu RKP ja puolustaa ihmisen oikeutta valita itse.

Demokratiassa valinnanvapaus on lähtökohta, jonka poistaminen on perusteltava. Nyt RKP menee virkamiesten selän taakse sekoittaen näiden ja päättäjien roolit. Tämä tuntuu ajoittain olevan Raaseporin ongelma: RKP:n läheinen yhteistyö virkamiesten kanssa näyttää joskus hämärtävän rooleja, kuten Björklöfille on nyt käynyt. Tosiasia kuitenkin on, että virkamies valmistelee ja poliittiset päättäjät päättävät. Björklöf oli itse päättämässä kieliohjelman eteenpäinviemisestä (SIVL 6.5.2014 §36) ja RKP oli ainut puolue, joka selkeästi kannatti esitettyä kieliohjelmapohjaa. Mielenkiintoista on, että RKP:n tehdessä kieltä koskevia poliittisia päätöksiä, se ei ole kielipolitiikkaa. Mutta jos joku muu puolue esittää perustellun vaihtoehdon, kyse on kielipolitiikasta.

Björklöf ei anna yhtään asiallista perustelua suunnitellulle kieliohjelmalle, eikä punnitse rationaalisesti eri vaihtoehtojen hyötyjä ja haittoja. ”Perusteluna” esitetään, että aikaisin aloitetut kielet helpottavat kielten oppimista. Tällainen perustelu koskee minkä tahansa kielen opiskelua, eikä siitä seuraa millään logiikalla, että pitäisi ottaa jokin tietty pakollinen A1-kieli. Tukea etsitään myös ohjausryhmästä, jonka mukaan ”on tarve yhdenmukaistaa kieliohjelmaa”. Mutta mihin tämä väite perustuu? Ei ainakaan lasten etuun, vanhempien oikeuksiin tai opetuksellisiin tekijöihin. Väite olisi itsessään vaatinut vahvat perustelut ohjausryhmältä. Nyt jää sellainen vaikutelma, että kyseessä on tosiaankin ohjausryhmä.

RKP puolustaa yksipuolistavaa kieliohjelmaa, joka markkinoi itseään kaksikielisyyden nimissä. Missä määrin ohjelma oikeasti tukisi kaksikielisyyttä, ei ole varmaa. Toisen kotimaisen äidinkielenomaista opiskelua ei kaksikielisille ainakaan esitetä. Siinä ei myöskään huomioida lainkaan ongelmia, jotka Kokoomuksen esitys välttää: sisäänmuutto ja esitetyn kieliohjelman negatiiviset vaikutukset siihen, muuttotappion negatiiviset vaikutukset taloudelle, kieliohjelman ongelmat poismuuttajille, niiden lasten edut ja oikeudet, joilla on oppimisvaikeuksia jo yhden vieraan kielen kanssa (A2 ei ole todellinen vaihtoehto), lasten ja vanhempien oikeus valintaan, pätevien opettajien saatavuus, tasa-arvoiset lähtökohdat jatko-opintoja ajatellen, jne.

Suunniteltu kieliohjelma ohittaa myös kaupungin strategian keskeiset tavoitteet: Talouden tasapainotus edellyttää väestönkasvua ja väestönkasvu edellyttää sisäänmuuttoa. Kumpaakaan ei Suomen mittakaavassa täysin poikkeava kieliohjelma edesauta missään nimessä. A1-kielen siirtäminen kaikilla oppilailla ensimmäiselle luokalle voi myös tulla kalliiksi (päteviä opettajia ei ole kylliksi, materiaalit puuttuvat, koulutusta tarvitaan paljon, keskipitkiä kieliä joudutaan yhä tarjoamaan, jne.). Kustannustehokkainta 1.-2. luokkien toiminnallinen ja leikinomainen kielen oppiminen olisi hoitaa osallistumalla Kielitivolin kaltaisiin ohjelmiin tai kerhotunteina: valtio maksaisi ¾ tunneista ja kaupungin maksettavaksi jäisi ¼. Kerhot olisivat opetustapaa ajatellen luonteva vaihtoehto ja valinnaisuuteen riittäisi resursseja.

Lisäksi nyt suunnitteilla oleva vaihtoehdoton malli on vastoin Opetushallituksen linjauksia, jotka pikemminkin tukevat koulujen mahdollisuuksia tarjota erilaisia kielivalintoja ja kannustavat erilaisiin kieliyhdistelmiin. Toisin kuin Björklöf yrittää kirjoituksessaan esittää, kaikissa kouluissa ei ole pakko – eikä tarvekaan – tarjota samoja valintoja. Valinnaisuus nähdään ongelmana, vaikka se on toiminut jo vuosikausia. Se toimi Karjaalla ja Pohjassa ja uskoisi sen onnistuvan Raaseporissakin.

Björklöf myös ihmettelee, mitä vuorovaikutukseen ohjaaminen käytännössä tarkoittaisi. Se tarkoittaisi, että ei rakenneta aitoja suomen- ja ruotsinkielisten päiväkotien ja koulujen pihojen väliin, eikä rakennuksia erilleen ylipäänsä. Kannustetaan lapsia yhteisiin leikkeihin, peleihin ja muuhun toimintaan (ei niin, ettei jumppasalissakaan voida olla samaan aikaan). Molempia kotimaisia käytetään piha-alueilla, kielikylpyjä ja kielisuihkuja lisätään, jne. Ei se yhteiselo sen ihmeellisempää ole.

Viimeisenä voisi todeta, että sivistystoimi on tehnyt jo vuosia hyvää tulosta, viimeksi 1,8 milj. € netto, ja jos kielivalintojen säilyttäminen oikeasti vaatii hieman ylimääräistä, ehkä olisi aika panostaa edes osa näistä säästöistä takaisin tälle sektorille.

Raaseporin Kokoomus

Miikka Soivio, pj

Raseborgs språkprogram - har SFP tappat både motiveringarna och rollerna?

 

SFP anklagar med bildningsnämndens ordförande Filip Björklöv i spetsen Samlingspartiet för språkpolitik (VN 11.6) - och skjuter över målet. Samlingspartiet i Raseborg vill med sitt förslag stöda tvåspråkigheten i området och skapa möjligheter för att börja med det andra inhemska från klass 1. (VN 7.6). Samlingspartiet ser dock frågan i en vidare bemärkelse än språkpartiet SFP och försvarar därför

människornas rätt att välja själv.

I en demokrati utgör valfriheten en utgångspunkt vars avskaffande måste motiveras. Nu går sig SFP bakom ryggen på tjänstmännen och blandar bort deras och beslutsfattarnas roller. Detta förfaller tidvis att vara Raseborgs problem: SFP's nära samarbete med tjänstemännen fördunklar ibland rollerna, vilket tycks nu ha skett för Björklöv.  Faktum är dock att tjänstemannen bereder och de politiska beslutsfattarna bestämmer. Björklöv deltog själv i beslutet om att föra det språkpolitiska programmet vidare (BLDN 6.5.2014 §36) och SFP var det enda partiet som klart understödde grunderna för språkprogrammet. Det är intressant att då SFP gör politiska beslut angående språk så är det inte språkpolitik. Men om något annat parti ställer ett motiverat förslag så är det fråga om språkpolitik.  

 Björklöv presenterar inte en enda saklig motivering för det planerade språkprogrammet och avväger inte rationellt för- och nackdelar hos de olika förslagen. Som "motivering" anförs att tidigt påbörjade språk underlättar inlärningen av språk. En sådan motivering gäller för inlärning av vilket språk som helst och är ingen logisk förklaring till att välja ett visst obligaroriskt A1-språk. Stöd söks också från styrgruppen enligt vilken "det finns ett behov av att förenhetliga språkprogrammet". Vad baserar sig detta påstående på? Inte i alla fall till gagn för barnen, på föräldrarnas rättigheter eller på undervisning. Påståendet skulle ha krävt starka motiveringar från styrgruppen. Nu kvarstår den uppfattningen, att det är fråga om en styrgrupp.

 SFP försvarar ett ensidigt språkprogram som marknadsför sig själv i tvåspråkighetens namn. I vilken grad programmet skulle stöda tvåspråkigheten är osäkert. Modersmålsinriktade studier i det andra inhemska föreslås åtminstone inte för tvåspråkiga. Inte heller beaktas överhuvudtaget de problem som man med Samlingspartiets förslag undgår; de negativa följderna för inflyttning, de negativa följderna inflyttningsunderskottet har för ekonomin, språkproblemen för de bortflyttande, förmånerna och rättigheterna för de barn som redan har svårigheter med ett främmande språk (A2 är inte ett verkligt alternativ), barnens och föräldrarnas rätt till valfrihet, tillgången på behöriga lärare, ojämlikhet när det gäller vidareutnildning, o.s.v.

 Det planerade språkprogrammet åsidosätter också stadens strategiska mål: Ekonomis stabilisering förutsätter befolkningsökning och befolkningsökning förutsätter inflyttning. De bägge frågorna befrämjas på inget sätt av ett för Finlands förhållande avvikande språkprogram. Att tvinga för samtliga elever i första klass ett A1-språk kan också bli dyrt (kompetenta lärare finns inte tillräckligt, material saknas, mycket utbildning krävs, medellånga språk måste ännu erbjudas o.s.v.). 1. - 2. klassernas praktiska och lekfyllda inlärning av språket kunde skötas inom ramen för program liknande "Språktivolit" eller klubbar: staten betalar för ¾ av timmarna och staden står för ¼. Klubbarna skulle vara ett alternativ ur undervisningsperspektiv och lämna resurser också för valfriheten.

 Dessutom står den planerade modellen, som saknar alternativ, i strid med Utbildningsstyrelsens riktlinjer som däremot stöder skolornas möjligheter att erbjuda olika språkvalsalternativ och uppmuntrar till olika språkkombinationer. I motsats till vad Björklöv försöker framhålla så är alla skolor inte tvugna - eller behöver - erbjuda samma urval. Valfriheten ses som ett problem fast de har funnits redan i flera år. Det fungerade i Karis och fungerade i Pojo så man skulle tro att de fungerar också i Raseborg.

 Björklöv undrar också vad ”ett aktivare samspel” betyder konkret. Det betyder att man inte skulle bygga staket mellan de finsk- och de svenskspråkiga daghemmen och skolorna och inte heller bygga nya separata byggnader överhuvudtaget. Man borde uppmana barnen till gemensamma lekar, spel och andra verksamheter (inte så att man inte ens i gymnastiksalen kunde vara samtidigt). De båda inhemska språken borde användas på gårdarna, språkbad och språkduschar ökas o.s.v. Inte är samlevnad desto konstigare.

Till slut kan konstateras att bildningsväsendet redan under flera års tid har gjort ett gott resultat, senast 1,8 mijoner euro netto, och ifall språkvalfriheten verkligen kräver litet extra vore det kanske högt tid att ens återinvestera en del av sektorns inbesparingar.   

 

Samlingspartiet i Raseborg

Miikka Soivio, ordförande

Tehdäänkö Raaseporissa kieliohjelmaa, vai kielipoliittista ohjelmaa?

Yhdenkään lapsen etua ei tule alistaa alueelliselle kielipolitiikalle. Lasten etu, kuntalaisten oikeudet ja kaupungin strategiassa painotettu sisäänmuutto tulee huomioida kaupungin kieliohjelmassa. Kysymys kuuluukin: ”Mitä kieliohjelman muutoksella saavutetaan?” Nyt suunnitteilla olevan kieliohjelman pohja ei tarjoa ainoatakaan positiivista asiaa A-kielen* valinnaisuuteen nähden – mutta epäkohtia sitäkin enemmän.

Kaupungin strategia korostaa kaksikielisyyttä, mutta tällä verukkeella ei pidä viedä suomenkielisiltä lapsilta oikeutta valita englantia A1-kielenä. Kieliohjelmaan kaavaillut muutokset koskevat lähinnä suomenkielisiä kouluja: Näissä aloitettaisiin jatkossa ruotsi 1. luokalla kaikille pakollisena A1-kielenä. Tosiasia kuitenkin on, että yksikielisestä lapsesta ei tulisi kaksikielistä, vaikka valinnanvapaus vietäisiinkin.

Jos oikeasti tukisimme kaksikielisyyttä, tulisi lähtökohtaisesti kaksikielisille lapsille tarjota mahdollisuus opiskella myös toista kotimaista kieltä äidinkielenomaisesti – mitä ei Raaseporissa tällä hetkellä juurikaan tapahdu. Jos kunnioitamme alueen kaksikielisyyttä myös eri kieliryhmien osalta, tulisi meidän tukea yhtä lailla niin suomen- kuin ruotsinkielistenkin lasten tarpeita näiden omista lähtökohdista lähtien.  Suomenkielisten osalta tämä tarkoittaa sitä, että heille tulee ehdottomasti jättää oikeus myös A1-englantiin.

Kaikille suomenkielisille aloitettavan A1-ruotsin sijasta kaupungin tulisi mieluummin lisätä päiväkotien ja esikoulujen kielikylpyjä ja -suihkuja sekä tarjota mahdollisuus kielen jatkamiseen 1. luokalta esim. A2-kielenä. Näin saavuttaisimme kielelliset hyödyt positiivisessa hengessä, mutta välttäisimme epäkohdat. Molempien kieliryhmien oppimista voitaisiin edesauttaa myös esim. ohjaamalla eri kieliryhmät päiväkoti- ja koulumaailmassa aktiiviseen vuorovaikutukseen keskenään. 

Jos kielipoliittisilla intresseillä on vanhempia suurempi oikeus ohjata lasten tulevaisuutta määrittelemällä heidän tarpeensa vain kaupungin oman pienen mittapuun mukaan, olisi aika herätä. Elämää on Raaseporin ulkopuolellakin ja ykköskieli maailmalla on englanti. Nyt suuntana on paluu viime vuosituhannelle, jolloin sisäänmuuttajien kieliohjelmat olivat ongelma Karjaalla, koska täällä tarjolla oli vain A1-ruotsi. Tällainen kieliohjelma ei ole nykyajan vaatimusten mukainen ja muuallakin aloitetun kieliohjelman tulee voida jatkua täällä, eikä olla muuton este.

Pakollinen A1-ruotsi voidaan toki virheellisesti nähdä myös tasa-arvokysymyksenä, koska ruotsinkielisissä kouluissa on pakollinen A1-suomi. Kieliryhmien tilanne ei tosiasiassa ole vertailukelpoinen, koska maan enemmistö puhuu kuitenkin äidinkielenään suomea. Muodollinen tasa-arvoisuus toteutuisi myös tarjoamalla esim. A-kielen valinnaisuus kaikille. ”Pakko-suomi” saattaa toki olla helpompi perustella, jos tilanne on vastaava myös suomenkielisille. Tällöin toimitaan kuitenkin suomenkielisten lasten oikeuksien kustannuksella ja asetetaan heidän tulevaisuutensa alisteiseksi toisen kieliryhmän tarpeille.

Muistettakoon, että koulun ja opetuksen tarkoitus ei ole tukea alueen valtapuolueen tai jonkin pienemmän ryhmän kielipolitiikkaa, vaan valmistaa oppilaita tulevaisuuden haasteisiin niin Suomessa kuin maailmalla laajemminkin.

Raaseporin Kokoomus

Miikka Soivio, pj

*A-kieli

A-kieli (A1) on peruskoulun ensimmäinen vieras kieli, joka alkaa yleensä 3. luokalla ja jota opiskellaan 9. luokan loppuun asti. Toinen, vapaaehtoinen A-kieli (A2) aloitetaan yleensä 4. tai 5. luokalla ja opiskelu jatkuu 9. luokan loppuun asti. A1-kieltä opiskellaan peruskoulun aikana yhteensä 16 ja A2-kieltä 12 viikkotuntia, joten A1-kielessä oppilas saa 33% enemmän opetusta kuin A2-kielessä.

Englantia A1-kielenä Suomessa lukee 90,5%, suomea 5,4% ja ruotsia 1,2% oppilaista (2012). A-kielen opiskelu (A1 tai A2) voidaan aloittaa kouluissa myös jo esim. 1. tai 2. luokalla. Tällöin opetus on yleensä leikinomaista ja toiminnallista. Raaseporiin suunnitellun kaltaista kieliohjelmaa ei löydy kuin muutamasta kunnasta koko maassa. Vuonna 2013 maamme väestöstä oli suomenkielisiä n. 91% ja ruotsinkielisiä n. 5,5%.

Skapas det i Raseborgs ett språkprogram eller ett språkpolitiskt program?

Ingen barn borde utsättas för språkpolitiskt förtryck. Barnens väl, medborgarnas rättigheter och inflyttningen så som den betonas i stadens strategi bör beaktas i stadens språkprogram. Därför lyder frågan: "Vad vinner man med att förändra språkprogrammet?" Grunden till det språkprogram som nu planeras bjuder inte på något positivt när det gäller A-språkets* valbarhet - men i stället på desto flera olägenheter.

 Stadens strategi betonar tvåspråkighet, men med denna förevändning bör man inte beröva de finskspråkiga deras rättighet att välja engelska som A1-språk. De planerade förändringarna i språkprogrammet berör nårmast de finskspråkiga skolorna: där skulle man i fortsättningen börja med svenska i första klass som ett för alla obligatoriskt A1-språk. Faktum är att ett enspråkigt barn blir inte tvåspråkigt fastän valfriheten skull försvinna.

 Om vi på riktigt stöder tvåspråkigheten borde vår utgångspunkt vara att ge tvåspråkiga barn möjlighet att studera det andra inhemska språket modersmålsinriktat - vilket inte sker just alls i Raseborg. Om vi respekterar regionens "tvåspråkighet" också ur språkgruppernas synvinkel så borde vi  på samma sätt stöda både de finsk- och svenskspråkigas behov utgånde från deras egna grunder. För de finskspråkigas del betyder det att de absolut måste ha rätt att också välja A1-engelska.

 I stället för att erbjuda alla finskspråkiga A1-svenska som första främmande språk borde staden snarare öka språkbad och språkdusch i daghem och förskolor samt ge möjlighet att fortsätta med språket från första klass t.ex. som A2-språk. På dehär sättet skull vi nå språkliga fördelar i en positiv anda, men skulle undgå olägenheterna. Inlärningen i de båda språkgrupperna kunde också underlättas t.ex genom att handleda de båda språkgrupperna inom daghems- och skolvärlden till en aktivare samspel sinsemellan.

 Ifall de språkpolitiska intressena har större rätt än föräldrarna att styra barnens framtid genom att fastställa deras behov utgående från stadens egna begränsade kriterier är det dags att vakna. Det finns ett liv utanför Raseborg och engelskan är det ledande språket i världen. Nu är kursen ett återvändo till det gågna årtusendet då inflyttarnas språkprogram var ett problem i Karis, för att endast A1-svenska kunde erbjudas. Ett sådant språkprogram motsvarar inte nutidens krav och språkprogram som har påbörjats annorstädes skall ockå kunna fullföljas här och inte vara ett hinder vid inflyttning.

Obligatorisk A1-svenska kan förvisso felaktigt också ses som en jämställhetsfråga då de svenskspråkiga skolorna har en obligatorisk A1-finska. Språkgruppernas situation kan i själva verket inte jämföras för landets majoritet talar i alla fall finska. En formell jämställhet kunde också uppnås t.ex. genom att erbjuda möjlighet att välja A-språk för alla. "Tvångsfinska" kunde vara enklare att motivera om situationen skulle vara likadan för de finskspråkiga. Då skulle man emellertid agera i strid med de finskspråkiga barnens rättigheter och göra deras framtid beroende av en annan språkgrupps behov.  

Beakta dock att skolans och undervisningens syfte inte är att stöda det i regionen härskande partiets eller någon mindre grupps språkpolitik, utan att utbilda elever för framtida utmaningar både i Finland och i vidare bemärkelse i världen.

 Samlingspartiet i Raseborg

Miikka Soivio, ordförande

 

*A-språk

A-språk (A1) är det första främmande språket i grundskolan, som  man i allmänhet börjar med i klass 3 och som man studerar till slutet av klass 9. Det andra frivilliga A-språket (A2) börjar man i allmänhet med i klass 4 eller 5  och studierna slutar i klass 9. A1-språket läses i grundskolan sammanlagt 16 och A2-språket 12 veckotimmar, vilket betyder att eleven får 33% mer undervisning än i A2-språket.

 Engelska som A1-språk läses av 90,5%, finska av 5,4% och svenska av 1,2% av eleverna (2012). Studierna i A-språk (A1 eller A2) kan påbörjas i skolorna också t.ex. klass 1 eller 2. Då är undervisningen i allmänhet lekfylld och praktisk. Den formen av språkprogram som Raseborg planerar finns bara i ett fåtal kommuner i hela landet.