Raseborgs språkprogram - har SFP tappat både motiveringarna och rollerna?

 

SFP anklagar med bildningsnämndens ordförande Filip Björklöv i spetsen Samlingspartiet för språkpolitik (VN 11.6) - och skjuter över målet. Samlingspartiet i Raseborg vill med sitt förslag stöda tvåspråkigheten i området och skapa möjligheter för att börja med det andra inhemska från klass 1. (VN 7.6). Samlingspartiet ser dock frågan i en vidare bemärkelse än språkpartiet SFP och försvarar därför

människornas rätt att välja själv.

I en demokrati utgör valfriheten en utgångspunkt vars avskaffande måste motiveras. Nu går sig SFP bakom ryggen på tjänstmännen och blandar bort deras och beslutsfattarnas roller. Detta förfaller tidvis att vara Raseborgs problem: SFP's nära samarbete med tjänstemännen fördunklar ibland rollerna, vilket tycks nu ha skett för Björklöv.  Faktum är dock att tjänstemannen bereder och de politiska beslutsfattarna bestämmer. Björklöv deltog själv i beslutet om att föra det språkpolitiska programmet vidare (BLDN 6.5.2014 §36) och SFP var det enda partiet som klart understödde grunderna för språkprogrammet. Det är intressant att då SFP gör politiska beslut angående språk så är det inte språkpolitik. Men om något annat parti ställer ett motiverat förslag så är det fråga om språkpolitik.  

 Björklöv presenterar inte en enda saklig motivering för det planerade språkprogrammet och avväger inte rationellt för- och nackdelar hos de olika förslagen. Som "motivering" anförs att tidigt påbörjade språk underlättar inlärningen av språk. En sådan motivering gäller för inlärning av vilket språk som helst och är ingen logisk förklaring till att välja ett visst obligaroriskt A1-språk. Stöd söks också från styrgruppen enligt vilken "det finns ett behov av att förenhetliga språkprogrammet". Vad baserar sig detta påstående på? Inte i alla fall till gagn för barnen, på föräldrarnas rättigheter eller på undervisning. Påståendet skulle ha krävt starka motiveringar från styrgruppen. Nu kvarstår den uppfattningen, att det är fråga om en styrgrupp.

 SFP försvarar ett ensidigt språkprogram som marknadsför sig själv i tvåspråkighetens namn. I vilken grad programmet skulle stöda tvåspråkigheten är osäkert. Modersmålsinriktade studier i det andra inhemska föreslås åtminstone inte för tvåspråkiga. Inte heller beaktas överhuvudtaget de problem som man med Samlingspartiets förslag undgår; de negativa följderna för inflyttning, de negativa följderna inflyttningsunderskottet har för ekonomin, språkproblemen för de bortflyttande, förmånerna och rättigheterna för de barn som redan har svårigheter med ett främmande språk (A2 är inte ett verkligt alternativ), barnens och föräldrarnas rätt till valfrihet, tillgången på behöriga lärare, ojämlikhet när det gäller vidareutnildning, o.s.v.

 Det planerade språkprogrammet åsidosätter också stadens strategiska mål: Ekonomis stabilisering förutsätter befolkningsökning och befolkningsökning förutsätter inflyttning. De bägge frågorna befrämjas på inget sätt av ett för Finlands förhållande avvikande språkprogram. Att tvinga för samtliga elever i första klass ett A1-språk kan också bli dyrt (kompetenta lärare finns inte tillräckligt, material saknas, mycket utbildning krävs, medellånga språk måste ännu erbjudas o.s.v.). 1. - 2. klassernas praktiska och lekfyllda inlärning av språket kunde skötas inom ramen för program liknande "Språktivolit" eller klubbar: staten betalar för ¾ av timmarna och staden står för ¼. Klubbarna skulle vara ett alternativ ur undervisningsperspektiv och lämna resurser också för valfriheten.

 Dessutom står den planerade modellen, som saknar alternativ, i strid med Utbildningsstyrelsens riktlinjer som däremot stöder skolornas möjligheter att erbjuda olika språkvalsalternativ och uppmuntrar till olika språkkombinationer. I motsats till vad Björklöv försöker framhålla så är alla skolor inte tvugna - eller behöver - erbjuda samma urval. Valfriheten ses som ett problem fast de har funnits redan i flera år. Det fungerade i Karis och fungerade i Pojo så man skulle tro att de fungerar också i Raseborg.

 Björklöv undrar också vad ”ett aktivare samspel” betyder konkret. Det betyder att man inte skulle bygga staket mellan de finsk- och de svenskspråkiga daghemmen och skolorna och inte heller bygga nya separata byggnader överhuvudtaget. Man borde uppmana barnen till gemensamma lekar, spel och andra verksamheter (inte så att man inte ens i gymnastiksalen kunde vara samtidigt). De båda inhemska språken borde användas på gårdarna, språkbad och språkduschar ökas o.s.v. Inte är samlevnad desto konstigare.

Till slut kan konstateras att bildningsväsendet redan under flera års tid har gjort ett gott resultat, senast 1,8 mijoner euro netto, och ifall språkvalfriheten verkligen kräver litet extra vore det kanske högt tid att ens återinvestera en del av sektorns inbesparingar.   

 

Samlingspartiet i Raseborg

Miikka Soivio, ordförande